Trad- och gladjazzhistorik

Två närstående musikstilar har sina rötter i slutet av 1800-talet i den amerikanska Södern, nämligen jazz och blues.

Musikstilarna har sina rötter i Afrika och kom till USA med de svarta slavarna, som sjöng sina arbetssånger och sina religiösa hymner när de arbetade på fälten.

Bluesen föddes i tiden för inbördeskrigets (1861–1865) slut, när slaveriet avskaffades.

Flera svarta musiker vandrade omkring och framförde sina sånger, i huvudsak som solister, ackompanjerande sig med en banjo eller gitarr. Texterna handlade oftast om hårt arbete på plantagerna, ekonomiska problem eller kärleksbekymmer.

Föregångaren till jazzen började ta form på 1890-talet, då mindre musikgrupper – oftast tremannagrupper bestående av fiol, banjo och trummor – började bildas.

Ett årtionde senare, i början av 1910-talet, försvann fiolen och ersattes av blåsinstrumenten trombon, kornett och klarinett. I vissa fall innehöll bandet även en bastuba.

På 1910-talet gjorde pianot sitt intåg och det var ofta ragtime som spelades. När musikerna började improvisera och spela på gehör och utan noter var jazzen född. Även den svängiga rytmen, som fick publiken att gunga med och stampa takten är en del av musikens karaktär. Musikerna blev allt skickligare och skapade sin egen ton och sitt eget uttryckssätt. Musikstilen fick namnet jazz, som var ett slanguttryck på bordellerna för att ha sex.

Det var också under denna period som dixielandjazz har sitt ursprung. Dixielandmusik kallas ibland även för Hot jazz eller New Orleans jazz. Dixieland jazz kombinerade kombinerade blåsorkester marscher, franska Quadrilles, ragtime och blues med kollektiva, polyfoniska improvisation. Den tidiga instrumenteringen var trumpet eller kornett, trombon och klarinett samt ackompanjemang på piano, gitarr eller banjo, trummor och en kontrabas och tuba.

Sedermera utvecklade sig den traditionella sättningen att omfatta trumpet, trombon, klarinett, piano, bas och trummor.

Några av de främsta tidiga företrädarna var Original Dixieland Jazz Band, Lu Watter’s Yerba Buena Jazz Band, Firehouse five + two samt Jelly Roll Mortons olika ensembler. De flesta jazzbanden på den här tiden bestod av svarta musiker, men Original Dixieland Jazz Band utgjorde ett undantag. Bandets medlemmar var vita. I den amerikanska södern rådde en stark segregation mellan svarta och vita. Det var helt otänkbart att blanda svarta och vita musiker i ett band. Det skulle dröja ett par decennier till innan rasbarriären bröts. Det var först med swingepokens Benny Goodman och hans storband som detta blev möjligt.

Vem som var skapare av jazzen kan inte sägas med exakthet, men de flesta jazzkännare menar att det var Buddy Bolden och hans band som skapade jazzen, medan en annan jazzpionjär, Jelly Roll Morton, hävdade att det var han som själv uppfann jazzen.

Musiken spelades ofta på barer och bordeller samt vid begravningar i New Orleans, Louisiana. Musikernas lön för spelningarna var låg. Den kunde närmast liknas vid kollekt. Därför betraktade de varje spelning inne i stadens glädjekvarter, Storyville, som en chans till välkommet tillskott. Men, de flesta musikerna fick hålla till i de fattigare stadsdelarna, där mindre köpstarka bordellkunder eller krogbesökare höll till. En god kontakt med begravningsentreprenörer, eller musiker som oftast anlitades av sådana, gav också musikerna en tacksam chans till extraknäck. Louis Armstrong berättar i sin bok ”Satchmo – mina år i New Orleans” att duktiga musiker vissa dagar kunde få spelningar på flera begravningar.

Storyville drog inte bara till sig krog- och bordellbesökare, utan även kriminella personer. Det var ofta stökigt och kunde stundtals gå hett till där. När två marinsoldater på permission dödades inne i Storyville 1917 krävde flottan att Storyville skulle stängas, vilket stadens styrande också lät göra. Det var ett hårt slag för jazzen. Flera av de ledande jazzmusikerna drog norrut, mot Chicago, där lönerna dessutom var bättre. En av dessa var Joe ”King” Oliver.

Ytterligare ett steg mot det klassiska tradjazzbandet togs på 1920-talet då banjon ersatte gitarren.

Under detta decennium ökade efterfrågan på dans i större lokaler. Därför började det dyka upp större orkestrar. Dessa byggde på de gamla jazzbanden, men med dubblerat antal blåsare. Storbanden såg dagens ljus. De fick sin storhetsperiod under swingepoken i slutet av 1930- och början av 1940-talet.

Upplevde en renässans. Under swingepoken kom tradjazzen/dixieland i skymundan något. Men, omkring år fick stilen en renässans i och med dels att en del musiker – exempelvis Bunk Johnson och George Lewis – återupptäcktes och fick göra inspelningar. För en del av musikerna var detta något nytt, eftersom de inte gjort några skivinspelningar tidigare. En annan bidragande orsak var att redan berömda musiker uppmärksammade gjorde inspelningar i den traditionella stilen, bland andra Louis Armstrong och Sidney Bechet. Armstrong hade under mer än ett decennium främst spelat med stora orkestrar, men i mitten av 1940-talet bildade han sin grupp All-Stars, med den traditionella sättningen trumpet, trombon, klarinett, piano, bas och trummor.

Tradjazzens renässans ledde även till att unga musiker – inte bara i USA utan också på många håll runt om i världen – tillägnade sig musikstilen. Inte minst skedde detta i Storbritannien, där musiker som Kenny Ball, Chris Barber och Acker Bilk nådde stora framgångar med sina band och influerade musiker i stora delar av Europa. Yngre musiker bildade band i dixiestil, och gjorde inspelningar och konserter som ytterligare spred tradjazzen.

Här i Sverige hade den så kallade skolbandsjazzen – främst då gymnasieungdomar – musik i traditionell stil sin storhetsperiod under 1950-talet och början av 1960-talet.

I Skandinavien var ett av de främsta dixielandbanden danska Papa Bues Viking Jazz Band. Även i Sverige blommade dixielandvurmen med band som Pygmé Jazz Band, Jumping Jacks, Jack Lidströms Hep Cats, Bunta Horn, Cave Stompers, Jazz Doctors, Storyville Creepersoch Sveriges Jazzband.

Men nedgången denna gång berodde inte på att någon annan jazzstil lockade över ungdomarna. Det var i stället rock och pop.

Musikstilen lever kvar och på flera ställen i Sverige och Danmark anordnas årliga tradjazz- eller gladjazzfestivaler. Flera band med musiker från skoldanstiden är fortfarande aktiva. Men, även nya, unga musiker kommer fram och bildar egna band. Ett lysande exempel är Second Line Jazzband från Göteborg. Här i Helsingborg representeras den nya generationen av Björn Ingelstam Band samt Ingelstam-Bardeleben Fat Tuesday featuring Fredrik John.

 

Källor:

Wikipedia

info.net/usa/JO.html

Louis Armstron: "Satchmo - mina år i New Orleans"

Christer Borg